H&M i Kambodja låter korrupt regering styra lönesättningen

Ett faktum i dagens globaliserade samhälle är att multinationella företag har stor makt. I många fall har de mer makt än enskilda stater och deras omsättning är tillika högre än flera staters BNP.

Jag tycker det är fegt av H&M:s presstalesman Håcan Andesson att säga att de inte kan påverka lönenivåerna i Kambodja eftersom de följer den kambodjanska regeringens direktiv om minimilöner. Denna är 14 kr. Att använda ursäkten att dessa pengar minsann räcker i Kambodja går inte. Eller jo, om du bor i ett skjul och inte skickar dina barn till skolan.

Även om H&M börjat ta större ansvar gällande tex att spåra bomull och tycks rikta in sig på att bojkotta denna vara från Uzbekistan (som är en diktatur där bland annat barnarbetare plockar bomullen, fint att ni kom på detta nu) har H&M ingen rätt att avsäga sig sitt ansvar.

Jag hoppas innerligt att 2011 blir året då H&M inser sitt ansvar såväl som sin abnorma påverkansmöjlighet. Det är dags att sluta ta ut vinsterna i toppskiktet.

Men, att få Elin Kling att rita ett par byxor  tycks ligga högre i prioriteringsordningen. Starkt jobbat H&M… Jag antar att ni allihop förstår hur H&M kan hålla sina kläder så billiga?

(Chinatown i Bangkok. För att hela världen hänger ihop. En handling här kan ge eko på platser du inte ens visste fanns.)

 

Vit och fluffig bomull? Knappast…

Illusionerna om att bomullen är oskyldigt vit och fluffig har vi förkastat för länge sedan. Inte sant?

Faktum är att jag tror få är medvetna om hur bomullsmarknaden ser ut, vart innehållet i HM:s kläder egentligen kommer från. Vi kan se vart kläderna sytts, och bara det borde få att att rygga bort från hyllorna. Det är synd, länder som Bangladesh behöver klädindustrin. Men, slit och underbetalning för att våra linnen ska kosta 49 istället för 79…

Vi konsumenter måste pressa butikerna!

För att återgå till klädernas innehåll, bomullen, undrar jag hur vi ska bete oss där? Ett första steg kan vara att kräva att få veta var bomullen kommer ifrån. Amerikansk bomull… den vill jag inte ens ta i med tång.

Jag är strax på väg till en lunchträff med författarinnan till boken Bomull. Det kommer bli minst sagt intressant!

Världsbanken och dubbelmoralen

Återigen osar ironin från institutionen Världsbanken och dess hantlangare WTO och IMF. Påtvingad demokratisering, tvångsöppnandet av den så kallade fria marknaden och den totala blindheten för exempelvis amerikansk subventionering av varor som bland andra länder i Västafrika måste sälja utan motsvarande statliga subventioner tycks blivit vardagsmat för banken som skulle hjälpa världens fattiga länder. Bomullsindustrin i Benin ger tydliga exempel.

Till min uppsats går jag åter igenom definitioner av konceptet ”empowerment” och fascineras över Världsbankens version:

“Empowerment is the expansion of assets and capabilities of poor people to participate in, negotiate with, influence, control and hold accountable institutions that affect their lives.”[1]

För det första,vad menar dem med att konceptet enbart gäller fattiga? Har inte jag som ”inte fattig” rätt till empowerment?

För det andra skall dessa fattiga ha möjlighet att hålla institutioner ansvariga som påverkar deras liv. Detta borde i högsta grad gälla Världsbanken själv men är detta något som implementeras? Inte då.

Inte undra på att bomullsbönderna i Afrika påpekar likheterna mellan dagens orättvisa förhållanden på bomullsmarknaden med dåtidens slaveri.

---

[1] Empowerment and Poverty Reduction: A Sourcebook 2002: 14 World Bank Publications, ISBN: 9780821351666

Bomullens baksida: därför är billiga kläder just billiga

Det går inte att tillverka billiga kläder av dyrt material. Den ekvationen tycks ju förklara sig själv tydligt nog. Eller?

Textilarbetare i länder som Kambodja, Bangladesh, Uzbekistan och Kina tjänar väldigt lite. Barns deltagande i bomullsplockningen i diktaturen Uzbekistan hindrar dem från att gå i skolan under skördetid. Naturen är också en av dem som betalar priset som gör att Sveriges så kallade modebloggare kan hylla HM till skyarna. Aralsjön är både förgiftad och så gott som uttorkad.

För ett par veckor sedan köpte jag boken “Bomull” som berättar den solkiga historien bakom den vita bomullen. Därför blev jag glad när jag såg att författaren och journalisten bakom boken, Gunilla Ander, bjudits in för ett samtal om bomullsindustrins baksida av Marie Ende och LO-TCO Biståndsnämnd.

Läs mer om hur du anmäler dig här! Och du, det är gratis. Ibland kostar bra saker inte något…

Nu frågar nu i er säkert om jag verkligen aldrig handlar på HM och liknande butiker. Sorgligt nog gör jag det, eller inte nu mera kanske, men förut. Det är så lätt att halka in när man är på stan. Butikerna finns överallt och för en student är det svårt att motstå just de låga priserna. Men, det är fanimej slut på det nu. HM:s ägare tjänar miljoner men resulterar vinsterna i en utjämning gällande fördelningen längs produktionskedjan? Inte då. Lite hederligt konsumentansvar känns på sin plats.