Arkiv | Engagemang RSS feed for this section

Drömmen om en rosa jaguar

24 Dec

Herta berättade att hon alltid drömt om en rosa jaguar men att det kunde få förbli en dröm. Hon berättade också om sin uppväxt i Riga med omnejd efter andra världskriget. Om hur studenterna fick tag i ransonerad vodka och hur hennes far deporterades till Sibirien. Storytelling i sin finaste form och ett innehåll som fyllde staden Riga med mening och min kärlek till Baltikum växte ytterligare.

Det här med att berätta historier. Jag tror det är sjukt viktigt. Det förstår även varumärken idag. En bra plats för dessa historier är kundtidningar. 2013 ska jag göra kundtidningar genom min egen kommunikationsbyrå. Och det är just det bloggen kommer handla om. Historien om hur min byrå växer fram. Och så lite annat förstås. Säkert en hel del om Riga. Plus historier från andra platser.

Hoppas ni vill läsa och se hur det går. Jag tänkte att min dröm skulle bli verklighet nämligen.

Herta. Foto: Wilda Nilsson

Annonser

Fredag…

16 Nov

…men jag ska jobba hela helgen. Godnatt!

Källa.

Jomsom, Marpha, Kagbeni och Muktinath i Nepal

23 Mar

I måndags tog jag och Sonam ett skakigt propellerplan (Tara Air/Yeti Airlines, bra bolag faktiskt) upp till Jomsom. En flygresa på ca 20 minuter som till fots tar ca 6 dagar. Flög förbi Poon Hill (på bilden nedan). Ganska komiskt, mitt ute i ingenstans står helt plötsligt 45 pers och glor mot himlen. Eller rättare sagt, Annapurna-bergskedjan på andra sidan flygplanet. För ett par år sedan stod jag själv där och kollade på planen på väg norrut. Vi landande säkert men propellerplan, berg och vindar är en ganska läskig kombination.

Väl framme i Jomsom kändes Himalayas toppar väldigt nära. Bilden nedan tog jag från landningsbanan i Jomsom innan vi vandrade iväg söderut mot Marpha.

Vi promenerade genom dalen och kom fram till Marpha på två timmar, kan gå på en om man traskar på men det fanns ju ingen anledning att stressa. Dessutom vandrade jag i converse. Tips från coachen är att ta med vandringsskor/kängor. Jag hade ju inte planerat en vandring så därför saknade jag ”nödvändig” utrustning. Dock skuttar lokalbefolkningen runt i tofflor och flipflops så visst gick det. Mest imponerande var den poliosjuke indiske pilgrimen vi mötte på den branta vägen till Muktinath några dagar senare. Han hoppade fram på kryckor. Med packning.

Vi besökte det tibetanska flyktinglägret utanför Marpha. Ungefär 200 personer bor där och vi välkomnades ordentligt. Bodde över och var med på den lokala skolans idrottsdag. Spännande att se hur livet skiljer sig åt här jämfört med Kathmandu och Pokhara. Att deras liv är hårt råder det ingen tvekan om.

Efter besöket i lägret styrde vi återigen kosan norrut och vandrade förbi Jomsom till Kagbeni. Vägen till Kagbeni sög. Eller, naturen är extremt häftig, som en blandning mellan öken, bergslandskap och månen men vägen var stenig och mina sulor tunna. Den sista dagens vandring gick brant uppför till Muktinath. Ett väldigt speciellt tempel finns att besöka där dit både hinduer och buddhister vallfärdar. Dessutom brinner en evig låga i en bäck inne i ett av dem. Kan inte förklara naturfenomenet men jag förstår varför folk speciellt förr trodde det var något heligt.

Imorse flög vi tillbaka till Pokhara och sedan trängde vi oss in i en minibuss som susade iväg (läs sniglade fram i 40 km/ h medan lastbilar blåste svarta moln av avgaser in genom det öppna fönstret) till Kathmandu där jag nu sitter och njuter av en välförtjänt (?) pizza och ett glas rött.

Jakskit och annat väsentligt

11 Mar

Sista kvällen i Indien…för den här gången. Begriper det inte riktigt men det slutar alltid med att jag kommer tillbaka. Lyckas liksom aldrig bli klar med det här landet. Men nu var det inte det jag skulle säga.

Åt precis middag med Tenzin och vi beställde in ett gäng tibetanska rätter plus alkoholfri äppel-öl. Pratade om kulturskillnader, demonstrationen och massa annat. Väldigt intressant och kul. Synd att jag åker nu igen men som tur är finns ju Facebook. Kan hålla med om att det tar död på en del socialt liv hemma men har man vänner runt om i hela världen är det oslagbart.

Men, ibland blir ju saker och ting lite lost in translation. Som idag när jag frågade om tibetanska nomader brukar ha med sig jakost (yakcheese) när de är ute på vandring som jag har fått berättat för mig tidigare. Tenzin håller på att storkna och säger:

-…..nooo…..we don’t eat yakshit!?

Hmmm. Här är en bild på honom från demonstrationen hur som helst:

Förhoppningsvis dyker det upp en liten rapport från mig om demonstrationen på sydasien.se ikväll eller imorn. Håll utkik där. Imorgon bitti flyger jag över till Nepal.

PS. Många hittar hit när de sökt efter Praktisk Projektledning 7 hp på Stockholms Universitet. Kan hälsa att det var den absolut sämsta kurs jag läst i mitt liv. Bara så att ni inte också slösar tid på den. Dessutom är kursmaterialet oerhört sexistiskt.

Tibetan Uprising Day 10:e mars

11 Mar

Igår var det 53rd Tibetan Uprising Day vilket markerades med demonstrationer runt om i världen. Jag gick med demonstrationen i New Delhi och fotograferade massor. Efter en lång vandring längs Delhis gator avrundades arrangemanget vid Jantar Mantar nära Connaught  Place i centrala Delhi. Hit samlas ofta demonstrerande människor. Längs vägen hade vi poliseskort, både kvinnliga och manliga poliser men lathis i händerna. Det är bambustavar de använder för att slå folk med. Nu var det väldigt fredligt och inga ingripanden gjordes från polisens sida utöver att skydda oss från den hetsiga trafiken. Det är skillnad mot situationen i Nepal där fredliga demonstranter slogs ned av polisen och en tibetansk tjej med en ”Free Tibet” t-shirt tvingades ta av sig den mitt på gatan när hon plötsligt omringades av polis.

Vill ni se fler foton kika gärna in hos Tibetan Youth Congress lokalavdelning Samyeling Delhi. Där finns Lobsangs bilder! En solidarisk like/gilla är inte fel att bjuda på heller hörrni.

Internationella kvinnodagen- Läs min debattartikel på Sydasien.se

8 Mar

Snabb hälsning från Doha Airport och en uppmaning om att kika in på Sydasien.se för att läsa min debattartikel om hur det svenska biståndet bör reformeras. Och om varför rättvist företagande är vägen framåt för det svenska biståndet.

Via Bangladesh till Moderna Tidskrifter

13 Jan

Hon sitter på huk utanför RedQ:s kontor. I rummet bakom henne tvinnar andra kvinnor jute till trådar som sedan kan flätas till korgar. Korgar som sedan reser över havet till ett Åhléns eller Granit nära dig. Mer om den historien, om inredning som gör skillnad, kunde ni läsa i Sköna Hem under hösten. För kvinnor i Bangladesh kan en egen inkomst inte bara underlätta livet. Det är inkomsten som gör det möjligt för dem att låta döttrarna gå i skolan, som ger kvinnorna själva en röst i hushållet och som tryggar deras egen framtid. Jag tycker bistånd (när det inte rör direkt katastrof-hjälp) ska handla om hållbar affärsverksamhet på lika villkor. Där både företagsägare och arbetare kan tjäna pengar. Sida har också förstått det. Business for development helt enkelt.

Bangladesh var en av mina bästa resor. Och jag tycker om att berätta för andra om resor, upplevelser och människor på andra platser. Hur deras vardag ser ut. Idag ska jag ned till Moderna Tidskrifters kontor och ordna ett arbetsupplägg tillsammans med Moderna Resors chefredaktör Anna Norström. Jag har med andra ord ordnat den perfekta praktikplatsen att kombinera mina studier på journalisthögskolan med! Update: Bytt datum för praktik-start, blir redaktionen på måndag och c-uppsatsplugg idag istället på Kulturhuset.

Tänker mig att ni kanske vill hänga med in på redaktionen via bloggen under våren?

Gita är produktionschef hos RedQ i Bangladesh.