Sydasien.se – Artikel publicerad

Nu finns min artikel om Hindi- studier i Indien att läsa på sydasien.se så klicka gärna in och läs den!

Foto: Wilda Nilsson, längs ghaten i Varanasi

Volontärarbete- exotifiering eller nödvändigt kulturutbyte?

Jag har länge varit delad i frågan gällande volontärarbete. Främst gällande de påstådda effekterna som uppnås i mottagarlandet utan att de organisationer jag pratat med ens mätt dessa på ett tillförlitligt sätt. Men, för det första kan man inte dra alla typer av volontärarbete över en kam och för det andra bör man vara medveten om att det inte bara är 18 åringar från väst som volontärarbetar på barnhem i Afrika. Utbyten sker även inom exempelvis Europa och givetvis även i Sverige. Jag har själv ”volontärarbetat” både på hunddagis, Skansen och fredsorganisationer i Sverige.

OmVärlden anordnade debatt kring frågan, läs referatet här, och en fråga som kom upp till diskussion var hur stabiliteten påverkas på just barnhem av volontärer som kommer och går. Min mamma är själv pedagog på en förskola och har poängterat vikten av stabilitet för barn. Samtidigt har debattörerna en poäng i att läget förmodligen inte var stabilt från början heller, men, borde man då inte arbeta för att hjälpa barnhemmet att uppnå lokal stabilitet istället för att pumpa in nya volontärer då och då för att (citat) ”spela fotboll med barnen”.

Under min tid här i Dharamsala intervjuade jag Chendon som arbetar för Clean Upper Dharamsala Programme. De tar emot långtidspraktikanter/volontärer och några av dem startade upp ett kompostprojekt. Kunskapsöverföringen fungerade dock inte klockrent men detta har nu åtgärdats och ansvaret för projektet ligger lokalt förankrat. Således kom det något konkret och nyttigt ur volontärinsatsen från väst. Poängen är dock att Chendon berättar att arbetslösheten bland tibetanerna är ett problem och att arbetslösa ibland faller tillbaka på alkohol och kriminalitet. Hon efterlyser en möjlighet att fånga upp dessa individer och involvera dem i lokalt volontärarbete i sitt eget samhälle. Enligt henne skulle de då få erfarenheter, arbetsträning och kontakter som skulle kunna leda till arbete i framtiden. Hon efterlyste inte fler volontärer från väst.

Jag kan inte annat än att hålla med. Konceptet att skicka en volontär för 3 månader till ett barnhem måste revideras. Volontärinsatserna måste knytas an till och utföras av det lokala samhället. Det tror jag bäddar för hållbar utveckling lokalt. Motargumentet jag får höra är oftast att volontärarbete ”skapar kulturutbyte” och ”erfarenheter för individen”. Jo visst. Men vore det inte effektivare för både individen och lokalbefolkningen att istället ordna kurser/läger eller motsvarande där fler kunde delta. Inte bara en ”rik” person från väst. Ungefär som som EU arbetar med sina Youth In Action projekt? Jag tror att man skulle kunna nyttja volontärer som kommer för att arbeta på ett projekt till att istället engagera lokalinvånarna till att organisera sig och delta. Detta menar jag skulle kunna gälla ”väst till syd”- volontärerna i synnerhet.

För jag tror vi måste ifrågasätta det kulturutbyte som lokalbefolkningen egentligen får av att en person kommer dit, som de sannolikt inte kan prata med, för att hjälpa dem i 3 veckor. Tveksamt att det bildas några djupare band av det, sen att volontären får en kulturchock/kulturutbyte är ju en annan sak. Under exempelvis min kurs i Armenien som var just ett Youth in Action program däremot knöt jag kontakter som ännu håller. Ett par nyfunna turkiska och lettiska vänner hälsade på i Sverige över midsommar och jag ska snart besöka en annan vän i Estland.

Självfallet slutar inte debatten här men det jag tycker är värst av allt- det är när organisationer vägrar att kritiskt granska sig själva, sin verksamhet och utvecklas framåt utanför de ramar som byggdes under då-tidens ”nu ska vi hjälpa de fattiga i tredje världen”- biståndsmetod. För biståndspolitiken idag fungerar inte så. Kom igen nu Sveriges organisationer, det är dags att effektivisera och arbeta framåt!

Och hey, varför inte testa att läsa på distans ett år och joina en lokal organisation när du väl är på plats? Nu förnyar vi tänket och agerandet!

(CUDP kämpar mot nedskräpningen som inte blir bättre av att hundar, apor, kor och människor river runt i soporna på nätterna. I Indien har ingen ”Håll Indien Rent”– kampanj drivits igenom av myndigheterna. De oroar sig istället för att papperskorgar står i vägen för trafiken…)

Distansstudier utomlands- gör det!

Många som kikar in hit gör det efter en googling om distansstudier utomlands och jag snor en punch line för att sammanfatta mina bästa råd: Just Do It!

Högskolan på Gotland frågade om inte jag ville tycka till lite om distansstudier i samhällsgeografi och möjligheterna jag fått genom HGO. Det ville jag såklart. Så klicka in här för att läsa vad jag tycker om samhällsgeografi och om vikten att få ihop teori med verklighetskoppling. Jag tror inte på konceptet att studera instängd på ett universitet i Sverige om du vill arbeta med omvärldsfrågor…

… kanske kan du skriva uppsats om urbanisering i Bangkok och kommunaltrafikens utveckling?

Stockholms Universitet är en administrativ lekstuga

På Stockholms Universitets Ekonomisk- historiska institution fungerar administrationen uruselt så här i början på terminen. Det är pinsamt att en av mina närmsta vänner som tillika är extremt en begåvad och motiverad student på grund av universitetets slarv i administrationen riskerar att inte få läsa sin C- kurs.Andra studenter antogs och registrerades men fick sedan ett mejl med ”tack, men nej tack”. För många blev antagna och pengarna räcker inte. Någonstans i administrationskedjan blev det fel vilket resulterar i effekter som i sin tur givetvis landar i ansiktet på peppade studenter. Visst, denna incident kan tyckas liten mer för mig var det droppen som fick den omtalade bägaren att välta helt och hållet.

Update: Juristerna har nu gett studenterna rätt och samtliga berörda registreras på kursen.

Jag tycker det är rent ut för jävligt när stora erkända universitet på något sätt tycks luta sig tillbaka på tidigare meriter. Och sedan komma undan med det.

Från Kulturgeografiska institutionen på Stockholms Universitet fick jag under hösten höra från en studievägledare (som inte tycks arbeta kvar) att det ju ”klingar finare med en examen från oss jämfört med Högskolan på Gotland”.Många studenter väljer alltså att ta C- kursen i sitt ämne på SU.

Orientaliska institutionen bjuder även dem på obehagliga överraskningar. Uttrycket ”administrativ lekstuga” i rubriken är ett direkt citat från en av timlärarna. Studenter ska inte behöva vänta i mer än 3 veckor (15 arbetsdagar) på att få tillbaka tentor. Inför uppsatsen fick vi ingen form-mall utdelad trots att det var en A- kurs och studenterna inte nödvändigtvis läst på universitet innan och då vet hur man skriver uppsats. Att lärarna (särskilt Mats Lindberg som är fantastiskt duktig) brinner för sitt ämne kommer i skugga av alla administrativa problem.

Högskolan på Gotland däremot har hjälp mig med allt. Jag har läst två mycket bra kurser (samhällsgeografi A och B) där läsanvisningar, instruktioner och annat alltid fanns tillgängligt online och i tid med endast ett par undantag. Om något strulade kompenserades vi studenter med extra tid, hjälp eller annat.

Via Högskolan på Gotland kunde jag söka, och fick, ett stipendium på 30 000 kr. På Stockholms Universitet känns samhällsvetenskapliga studier (särskilt Centralasienkunskap) extremt underprioriterat och få eller inga möjligheter finns för stipendier på grundnivå.

För min C- uppsats som jag nu ska göra fältarbete inför i Indien har jag fått feedback på mitt ämne från framtida handledare mer än ett halvår innan jag ens börjat på kursen (samhällsgeografi C). Professorer och andra lärare har varit extremt flexibla och låtit mig göra det mesta och få ut det mesta av min utbildning. Och självklart har det varit hårt plugg, distansstudier är i min mening mer betungande än campus- studier men också desto roligare och flexiblare. Det tycks finnas en större vilja hos HGO att göra bra ifrån sig mot studenterna än vad det finns hos SU.

Det är dags att inse att namnet Stockholms Universitet inte längre innebär den kvalitetsmärkning det en gång gjorde. Framförallt tycker jag det är dags för arbetsmarknaden att inse detta och ta reda på mer noga vad utbildningar från mindre universitet ger studenterna för kompetens. För en sak är säker: på grundnivå har Högskolan på Gotland hittills utklassat Stockholms Universitet . Jag kan inte annat än hoppas på att master-utbildningarna på SU sköts på ett bättre sätt eftersom det tyvärr inte finns någon lämplig för mig att läsa på distans från HGO.

(När jag läste samhällsgeografi var detta min vanliga skollunch. Distansstudier innebar för mig ett extremt värdefullt kulturutbyte och dessutom utvecklades jag genom att ta del av en ny kultur och andra tankesätt.)